Vuxna som leker

Google, som utan diskussion är ett av världens mest framgångsrika företag, har särskilda rum för lek och lustfyllda aktiviteter. Det är väl rimligt att anta att företagsledningen tror att lek bland vuxna leder till både kreativitet och effektivitet. Om ett framgångsrikt företag förordar och designar för lek, varför gör inte mindre framgångsrika företag eller offentlig verksamhet detsamma?

 

 

Det ligger både mytbildningar och forskning bakom idén att leken har goda effekter på kreativitet och effektivitet (särskilt vid problemlösning). Att Google är framgångsrikt är ingen myt men att de anställda hinner leka är nog mer myt än sanning. Leka kan man göra när man har tid. Men ändå, ett av de senaste kontoren som Google byggde i Japan har rum designade för lek och lekfulla aktiviteter. De fortsätter att tro på idén.

 

 

Min fundering är nu hur stor lust vuxna har att leka. Vill alla vuxna egentligen leka men tiden räcker inte till? Har vuxna lekt klar vilket innebär att de vuxna som leker egentligen inte har blivit vuxna än? Det kan man ju fundera på. Nästa fundering är om vuxna som vill arbeta på förskolor och fritidshem är särskilt lekfulla av sig. Jag tror inte man kan vara så kategorisk. Vissa personer som arbetar med barn vill leka medan andra hellre gör annat.

Min fråga är nu: är du en sådan vuxen som tycker om att leka med barn (på jobbet eller hemma)? Har du i så fall något bra svar på varför du vill leka? Leker du även med andra vuxna? Du som arbetar med barn men inte leker med dem, varför inte? Är leken rolig för vuxna på motsvarande sätt som den är det för barn? Är det snarare en ansvarskänsla att man som pedagog eller god förälder ska leka med barnen?

När jag under 1990-talet arbetade på fritidshem, och ibland på förskolor, var min känsla att jag ville arbeta med barn för att de är så uppfriskande i sitt spontana sätt. Naturligtvis var det inte enda anledningen till att jag ville arbeta med barn men en av orsakerna. Denna inställning ledde till en ömsesidig inbjudan till lek, jag bjöd ibland in barnen och barnen bjöd ibland in mig i leken. Jag kan inte minnas att jag hade något annat syfte till detta än att lära känna barnen bättre genom interaktion på deras villkor.

 

 

I USA, och på andra platser, används lek som en terapiform mellan förälder och barn. Det är bl.a. ett sätt att lära känna och förstå varandra bättre. Behöver vi kanske rent av leka mer för att få mer välfungerande relationer?

Att jämföra Google, förskolor/fritidshem och terapi verkar kanske inte rimligt. Den förenande faktorn för dessa verksamheter är inte lek utan att lösa problem. Jag säger inte att barn är problem utan att det kan uppstå problem i relationer och aktiviteter där barn är inblandade. Om de inte kan bidra till att lösa problemen själva är det upp till oss vuxna att hjälpa till. Eftersom det finns forskning som indikerar att lek leder till bättre problemlösning kan vi se leken som ett sätt bland flera att lösa problem, direkt eller indirekt.

Ett mycket troligt skäl till att lek leder till bättre problemlösning är för att vi när vi leker är i lektillståndet som innebär ett tillstånd där vårt kognitiva system är öppet och att vi därför ser möjligheter istället för hinder. När vi t.ex. är rädda är det kognitiva systemet relativt slutet, med fokus på hotet som orsakar rädslan, vilket inte möjliggör att vi ser alternativa lösningar. Ett öppet system finner alternativ och därmed potentiella lösningar till problem.

För mig som lekforskare känner jag mig trygg i tron på att lek har positiva effekter på barns kreativitet och problemlösningsförmåga. Jag känner mig mindre säker på effekterna för vuxna. Just därför är det intressant att fundera på varför vissa vuxna engagerar sig i lek. Varför leker vuxna? Har du någon tanke eller något förslag?

29 Apr 2018