Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
Under perioden då jag gjorde observationer på fyra förskolor, som en del i mitt avhandlingsprojekt, stötte jag på en lek av ett specifikt slag. Det var två femåriga pojkar som undersökte olika aspekter av känslor.
Leken utspelade sig i det rum där förskolegruppen vanligtvis åt frukost, lunch och mellanmål. I samma rum stod en soffa och en boklåda. Denna soffa var nu centrum för pojkarnas lek. Soffan var en båt och golvet var ett hav. Pojkarna, som jag kallar Sakarias och Jonatan, tog var sin roll i leken. Den ena pojket, inledningsvis Sakarias, var sjöfarare och befann sig på båten. Den andra pojken, inledningsvis Jonatan, var havsmoster.
Havsmonstret rörde sig runt båten och gjorde vrålande ljud. Sjöfararen satt ihopkrupen mitt i båten och hoppades att monstret skulle ge sig iväg. Efter ett tag tog sig havsmonstret upp på båten och krälade sig fram till sjöfararen. Monstret visade sina vassa klor och vassa tändet samtidigt som det gav ifrån sig skrämmande ljud. Sjöfararen kröp ihop än mer och nästan skakade av rädsla.
Leken är, samtidigt som det är en spännande scen, en övning i att uttrycka känslor som man egentligen inte kännner och att hantera andras känslouttryck. Jag skulle kalla det att öka sin emotionella kompetens (eller emotionella intelligens). Det centrala i all lek är att grundkänslan är glädje. Om man inombords känner glädje vill man gärna visa det. I vissa fall, som i denna lek, kan man istället välja att visa en annan känsla. Det kallas att visa en inkongruent känsla. Kongruenta känslouttryck stämmer överens med vad man känner inombords. Inkongruenta känslouttryck stämmer inte överens med vad man känner inombords.
Vi vuxna är ganska bra på att visa något annat än vad vi känner. Ibland är vi ledsna men ler ändå artigt i andras närhet. Ibland är vi roade för att någon har gjort bort sig men vi skrattar ändå inte för det är ofint. Barn lär sig att hantera både sina känslor och sina känslouttryck. Leken med Sakarias och Jonatan är ett bra exempel på detta.
När Jonatan är monster är han i grunden glad men han uttrycker aggression och förstärker detta med sina rörelser och ljud. Att visa upp uttryck av vrede ger en känsla av hur det är att vara arg. Det känns liksom i hela kroppen. Samtidigt är han inte arg på riktigt. Om han skulle vara arg på riktigt skulle Sakarias antagligen inte vilja leka mer.
När Sakarias är sjöfarare är han i grunden glad. Han har gett sig in i leken med vissa förväntningar. Det han visar när han blir överfallen av havsmonstret är uttryck av rädsla. Kanske till och med skräck. De rörelser och ansiktsuttryck som han visar upp får honom samtidigt att känna hur det känns att vara i ett tillstånd av rädsla. Tack vara att det är en lek och leken är förknippad med trygghet är det hanterbart för Sakarias. Det känns inte behagligt att ge uttryck för rädsla men det går eftersom grundkänslan av glädje finns kvar.
För mig som storögt observerade känsloleken var det uppenbart att det fanns spår av glädje trots dessa övertydliga uttryck av andra känslor. Det var särskilt i ögonen jag såg glädjen. Den där glimten i ögonen som lekande barn har fanns hela tiden där. Om man skulle ta en ögonblicksbild när det ena barnet överfaller det andra barnet skulle man kunna missta situationen för ett verkligt överfall och verkliga uttryck av aggression.
Det som gjorde hela scenen uppenbar som en träning i att hantera känslouttryck var att de bytte roll efter en stund. Jonatan fick vara ensam sjöfarare medan Sakarias blev havsmonster. Scenen som utspelade sig var mycket lik den som tidigare hade pågått.
Nu fick Jonatan prova på hur det känns att vara rädd genom sina uttryck av rädsla och också genom sin perception av kompisens uttryck av vrede. Sakarias fick uppleva sina sinnessensationer av att vara aggressiv och farlig. Han kunde i sin tur se effekterna av hans vrede på Jonatan.
Fanns det någon anledning för mig att tro att barnen trodde att det var riktiga känslor? Trodde någonsin Jonatan att Sakarias var arg på riktigt? Trodde Sakarias att han verkligen skrämde upp Jonatan på riktigt. Det får vi aldrig veta men det är inte så troligt.
Man ska inte vara för säker. Inom neurovetenskapen har de studerat hur vi reagerar när vi upplever något på riktigt och när vi upplever motsvarande händelse på en filmduk. Hur rädda blir vi t.ex. av att beskåda en eldsvåda i verkligheten på nära håll? Hur rädda blir vi av att se en brand i en film? Enligt de studier som har gjorts aktiveras samma känslocenter i båda fallen men i det andra fallet är aktiveringen något mindre intensiv (precis som upplevelsen av elden?). Det som händer i det andra fallet är att vi även kan förnimma doften av eld när vi ser det brinna på film. Det är helt enkelt delar av doftcentrat som simulerar en förväntad och starkt associerad doft. Att hjärnan fyller ut det som saknas kan vara ett tecken på att det inte är på riktigt.
Med ovan exempel och en rad andra liknande fall som stöd kan vi konstatera att upplevelsen och känslan av något som är på riktigt och något liknande som är på låtsas är snarlik. En del av oss vet att det finns en skillnad medan en annan del agerar som om det verkligen sker. Det är mot bakgrund av detta som den som blir överfallen av ett havsmonster kanske faktiskt upplever det skrämmande i alla fall. Bara lite. Det betyder i så fall att leken även tränar barnen att hantera sina upplevda känslor.
En del av poängen med lek och att den är så trygg är att barn faktiskt kan återuppleva känslomässigt jobbiga saker på ett hanterbart sätt så att det går att bearbeta det som hänt. Bearbetning i lek är en form av terapi. Barn som tränar sin emotionella kompetens i leken behöver inte återuppleva jobbiga saker utan kan skapa helt nya känslosituationer också.
Sakarias och Jonatan kan mycket väl ha upplevt skrämmande situationer tidigare men det är inte så troligt att de har upplevt havsmonster som överfaller dem tidigare. Den skapade scenen är därför inte till för att bearbete tidigare hemska händelser utan för att hantera känslor mer på ett generellt plan.
Även om lekens händelser var flera steg ifrån en riktig skrämmande händelse gav pojkarna sig hän i leken på ett sådant sätt att man kan prata om genuin inlevelse. Någonstans visste de att det inte fanns något som verkligen var skrämmande utan bara en god vän som deltog i leken. Det fanns ändå en liten grad av spänning, en liten grad av aggression och en liten grad av rädsla som gjorde att barnen drogs in i lekens känslomässiga allvar. De levde sig in och de levde med i leken.
Om det inte hade funnits någon inlevelse hade de lika gärna kunnat stå och öva känslouttryck framför spegeln. Detta var inte bara en övning. Det var ett scenario av interaktiv och involverande natur. Det ena barnets handlingar drog in det andra barnet. Den ena pojkens vrede förstärktes av den andre pojkens rädsla. Vreden blev mer sann genom den rädda responsen. Det var på detta sätt som pojkarna visade sin inlevelse. De investerade i leken och varandras bidrag till leken.
Jonatan skrattade inte åt Sakarias uttryck av aggression som man lätt kan göra om man blir nervös av den andres lite för starka känslor. Jonatan tog känsloutrycket på allvar och svarade adekvat med rädsla. Det är därför man vet att de lever sig in och när de gör det lär de sig mer om sig själva och om hur de reagerar på andras känslor.
Att träna på sin emotionella kompetens i leken görs genom att ge sig hän i leken och vara fullt fokuserad på vad den andre gör. En oseriös respons kan få allt att falla platt till marken. Det krävs viss lek-skicklighet för att hålla leken vid liv. Det förefaller mig uppenbart att de två pojkarna har det.
Har du observerat något liknande? Dela gärna med dig.
