Olika perspektiv på lek
Som lekforskare är det onekligen så att jag har valt att fokusera på vissa aspekter som har legat i mitt forskningsintresse och som har varit avgränsade nog att studera. Valen har ofta fallit på kognitiva och kommunikativa aspekter. Så ser det också ut för många andra lekforskare. Som lekforskare har man en stor förståelse för att leken är ett väldigt komplext fenomen som inte går att fånga med någon enskild studie eller med en enskild teori. Så även om vi väljer att fokusera på vissa aspekter av lek så innebär det med största sannolikhet att vi bidrar med en liten pusselbit av en större bild snarare än att vi bidrar med den viktigaste eller sannaste pusselbiten. Som forskare gör man sitt jobb om man bidrar med någon pusselbit då pusselbitar som saknas är det stora problemet.
Med detta sagt vill jag ge en översikt över en rad olika synsätt som tillsammans ger en god helhetsbild av vad lek är. I boken Lekteorier har jag presenterat åtta traditioner som står för ett synsätt eller internt liknande synsätt och därmed bidrar med ett av flera sätt att beskriva och förstå lek. Varje synsätt ger en stor och värdefull pusselbit. Det åtta traditionerna kallar jag:
- Den biologisk/evolutionära traditionen
- Den kognitiva och utvecklingspsykologiska traditionen
- Den vardagspsykologiska traditionen
- Den kommunikationsteoretiska traditionen
- Den fenomenologiska traditionen
- Den psykoanalytiska traditionen
- Den sociologiska traditionen
- Den kulturella traditionen
Varje tradition har en rad nyckelfrågor och nyckelbegrepp för att närma sig lek. Den biologisk/evolutionära traditionen ställer frågor som varför människan leker och varför hon inte leker. Centralt är också vilka olika sorters lekar som finns då man tydligt kan se att människan ägnar sig åt fler lekformer än andra djurarter och där sticker låtsaslek och regellek (sport och spel) ut.
Den kognitiva och utvecklingspsykologiska traditionen ställer sig frågan hur den nödvändiga relationen mellan lek och tankeförmåga hänger ihop. Här kommer även symboltänkande, språket och språkutveckling in i bilden. Ur ett utvecklingsperspektiv ställer man sig frågan hur förmågan att leka successivt utvecklas i förhållande till utvecklingen av tankeförmågan, språkförmågan och andra mentala förmågor. Lekens relation till lärande kommer ofta på tal.
Den vardagspsykologiska traditionen ställer frågor kring hur vi utifrån en vardagsförståelse, där vårt sociala liv är centralt, lyckas samspela på socialt kognitiva grunder. Det handlar alltså om förmågan att tänka kring det sociala vilket inbegriper att försöka sätta sig in i vad andra tänker också känner. Därför hamnar specifikt låtsasleken i fokus för forskningen då den utmanar barns sociala kognition och föreställningsförmåga. Den centrala frågan är vilken kognition som krävs för att kunna leka låtsaslek tillsammans.
Den kommunikationsteoretiska traditionen angränsar en aning till den föregående men med fokus på hur vi kommunicerar i leken. En historiskt tidig fråga inom denna tradition är hur djur eller människor som bråkleker vet att de leker och inte bråkar. Svar på dessa frågor kom fram i termer av leksignaler och en lekram (det som gäller i lekramen gäller bara i leken). Senare studerar man också kommunikationen kring lekens innehåll och språkets betydelse lika väl som att leka med språket. Fokus ligger begripligt nog på social lek och låtsaslek på grund av det stora behovet av att kommunicera.
Den fenomenologiska traditionen lyfter fram upplevelsen av att leka och leken i sig själv. Många som inom denna tradition som ställer sig frågan vad lek är talar om lekens väsen och lekens rörelse. Leken har helt enkelt ett eget liv och lekens deltagare ingår i detta levande väsen. Därför är det självklart som lekare att göra allt för att hålla leken vid liv. När man är mitt i leken och håller leken vid liv kan det hända att man hamnar i ett tillstånd av flow där man är starkt fokuserad på det man gör i leken och vanligtvis tappar uppfattningen om tid och rum. Det enda som är viktigt är det som sker här och nu, vilket handlar om vad som sker i leken.
Den psykoanalytiska traditionen utgår ifrån synen på lek som en ventil. Livet är fullt av frustration, oro, krav osv. och leken är den ventil som gör att vi kan ta paus från allt som skapar en press. Därför talar man om leken som frihet. Ofta frihet ifrån livets allvar och samhällets krav. Det betyder dock inte att leken saknar allvar. Det är allvar på ett annat sätt. Ett centralt begrepp är leken som bearbetning. Därför passar lek som terapi eftersom den är utmärkt för att bearbeta allt från mindre kriser till trauman. I slutänden kan man säga att leken hjälper oss att bli oss själva, att forma vår identitet.
Den sociologiska traditionen tittar på leken ur ett samhälleligt och socialt perspektiv. Vad fyller leken för funktion i samhället? Vilken roll har leken för grupper och relationer? Svaret är att lek, särskilt regellek i form av sport och spel, ingår som en del i hur vi organiserar oss i samhället. Hur vi får samhället att fungera. I det mindre formatet framgår det att leken är den samlande kärnan för en grupp barn och ofta ett sätt att testa roller och identiteter. Ur ett sociologiskt perspektiv kan man också se hur skiktningar i samhället har en inverkan på lek. Pojkar och flickor leker inte så mycket med varandra. Barn i olika åldrar leker inte så mycket med varandra som jämnåriga. Barn med olika status har olika inflytande i leken.
Den kulturella traditionen utgår ifrån två frågor eller antaganden. Det är skillnader mellan kulturer och dessa borde rimligtvis påverka hur barn leker, hur mycket de leker, vad de leker, var de leker och vem/vilka de leker med. I dessa antaganden finns också insikter om att vuxna i vissa kulturer uppmuntrar till lek medan vuxna i andra kulturer försöker begränsa utrymmet för lek. Många forskare inom denna tradition försöker också ta reda på vilket inflytande vår mänskliga natur har på leken och vilket inflytande kulturen, i vilken ett barn växer upp, har för inflytande. Svaret landar ofta i att vissa aspekter av lek mer påverkas av vår natur medan andra aspekter mer påverkas av kulturen. Det är också troligt att dessa två sidor samverkar i en hög grad. Det är tack vare vår natur som vi har kulturer samtidigt som kulturer kan bli för komplexa för barn i termer av informationsöverflöd vilket leder till att barn behöver använda leken som en ventil och bearbetning.
Sammantaget landar jag i två konstateranden. Det första konstaterandet är att dessa traditioner studerar lek från olika disciplinära nivåer. Sociologer och antropologer studerar samhället och kulturen. Socialpsykologer och kommunikationsteoretiker studerar interaktionen mellan dyader eller inom mindre grupper. Psykologer studerar vad som händer i människans psyke medan biologer tittar på artens unika egenskaper och DNA i jämförelse med andra arter. Det råder väldigt lite konflikt mellan de olika vetenskaperna i hur de studerar och beskriver lek. Konflikten uppstår när någon vetenskap påstår sig ha rätt beskrivning av leken. Det andra konstaterandet är som jag inledde att varje synsätt bidrar med en stor pusselbit till helheten. När man lyckas få syn på helheten slås man av hur mycket forskning kring lek förmår säga om människan. Inte konstigt att lek fascinerar så många.
Hur ställer du dig till dessa traditioner och synsätt? Är det någon tradition som är viktigare eller föredrar du vad helheten visar?
Andra inlägg
- Fördelar med riskfylld lek
- Utvecklingar av äldre teorier? - En dagsaktuell syn på lek
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
