Leksaker blir böcker och film ... och människor blir leksaker?
Det är inte ovanligt i litteratur- och filmhistorien att karaktärer i böcker, serietidningar och filmer har blivit leksaker. Pippi långstrump är ett exempel. Starwars-figurerna är en samling andra exempel. Har du tänkt på att även motsatsen har inträffat några gånger. Leksaker har blivit böcker, serietidningar eller filmer.
H. C. Andersen skrev 1838 om den ståndaktige tennsoldaten i en tid när tennsoldater var relativt vanliga leksaker. Den ansågs vara ett riktigt konstverk även om, eller kanske just för att, den slutade sorligt. Pixar gjorde hundrafemtio år senare en kortfilm med titeln Tin Toy (1988) om en musik-leksak av plåt. Är det någon som minns den? Sedan följde Pixar upp den med långfilmen Toy Stories (1995) med en hel serie nya och klassiska leksaker. Filmen anses fortfarande vara en stor succé. Uppföljare producerades naturligtvis.
(En antik trumslagare, till vänster/överst, i stil med den som förekommer i filmen Tin Toy, till höger/nederst)
(En antik rymdfigur, till vänster/överst, i stil med den rymdfigur som förekommer i Toy Stories, till höger/nederst)
Dessförinnan hade filmen Child’s Play (1988) som på svenska fick heta Den onda dockan getts ut i ett flertal versioner. En leksak framställdes som ond. Det berodde inte så mycket på leksaken i sig utan på att den hade blivit besjälad av en ond mans ande. Tanken på att en leksak, något som är gjort för att erbjuda barn glädje och tröst, kan utföra onda handlingar kolliderar i oss. Ingen vill tro att dockan ligger bakom illdåden förrän det inte längre går att förneka. Leksaker är per definition oskyldiga (tills motsatsen bevisas).
På tal om ond docka introducerades Barbie 1959. Den gjordes avsiktligt till en oproportionerligt smal docka föreställande en tonårstjej och det var allt annat än avsiktligt som den skulle ses som en idealbild för flickor och unga kvinnor. Sades det. Kritiken har duggat tätt. Barbie blev dock så småningom bl.a. serietidning och film. Första TV-filmen är från 1987 och därefter gjordes 37 ytterligare filmer för TV, Bio och DVD. Är det någon som minns dessa? Är det någon som känner till att dockan i en talande variant förbjöds i Saudiarabien? Den ansågs inte passa in i islamiska ideal. Men vilka ideal passar den in på egentligen?
Vart vill jag komma med detta? Jo, leksaker har ganska länge haft ett inflytande både på finkulturen och populärkulturen. Vi har sedan länge skapat historier kring leksaker. Barn har gjort det i alla tider. När det finns en leksak som kan få liv så får den det. När en vuxen hämtar inspiration från en leksak kan en historia, långlivade som H. C. Andersens sagor eller kortlivade som Barbies biroller i Toy Stories 2 och 3, få ett eget liv oberoende av berättaren.
När går detta inflytande, från leksak till berättelse, över gränsen till att bli marknadsföring riktad till barn? Debatten startade i USA när My Little Pony som kom som plastfigurer 1981 fem år senare dök upp som huvudkaraktärer i en animerad film. Är filmen något annat än en 1 timme och 26 minuter lång reklamfilm? På vilket sätt är filmen bättre än att barn leker en och en halv timma med leksaken? För barnet är det säkert inte bättre men för tillverkarna är filmen mycket bättre då den leder till fler köp. Care Bears hade en liknande utveckling. 1981 skapades de första Care Bears-figurerna på grattiskort. Två år senare tillverkades de som mjukisdjur. Efter ytterligare två år blev de film. My Little Pony, Care Bears och Bratz har alla förekommit i mer än 10 filmer. Det är bara Barbie som slår det.
Med det här resonemanget kan man prova om H. C. Andersen på sin tid också gjorde reklam för tennsoldater. Berättelsen slutade som sagt sorgligt med leksakens död. Det uppmuntrar eller motiverar inte direkt till köp. Den onda dockan då? Den kan ses som en antites till marknadsföring. Man blir lite skärrad av tanken att man kan råka köpa hem en mordisk docka. Dessa historier leder bara till minnen av sådant vi vill undvika i framtiden. Tveksamt om det leder till köp. Alla rosaskimrande solskenshistorier med Barbie, Bratz, Care Bears och My Little Pony däremot skapar bara positiva känslor i relation till huvudkaraktären, hjälten/hjältinnan eller hjältarna/hjältinnorna i berättelsen, vilket tryggt kan lägga sig i minnet som något positivt att återvända till i framtiden. Ser en skrikande unge på golvet framför mig som vägrar lämna affären utan leksaken som barnet, av någon obegriplig anledning, har fått syn på.
Men utvecklingen har idag kommit en bra bit till. Sociala medier är en helt annan plattform för påverkan.
Missa inte att kolla in hur utvecklingen för Bratz på Instagram ser ut med sin slogan ”It's good to be yourself. It’s good to be a Bratz!”. Bratz-dockorna gör nu Instagram-karriär, i ett visuellt berättelseformat, som sexiga modeller. Det är så här de flesta känner sig och ser ut som är sig själva. Eller hur. Om detta inte är att skapa ideal, för barn, så finns det inget som gör det. Det får allt med Barbie att verka harmlöst. Vilken tur att ingen vill se ut så på riktigt. Eller?
(En Levande Bratz-docka.)
En bokrecension i tidskriften American Journal of Play (2017) med titeln Toy Stories: The Toy as Hero in Literature, Comics, and Film har delvis influerat mig till detta inlägg.
Andra inlägg
- Fördelar med riskfylld lek
- Utvecklingar av äldre teorier? - En dagsaktuell syn på lek
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
