Låtsaslek – att botanisera i mänsklig kognition och emotion
Jag: Vad gör flickan?
Elin (3 år och 1 mån.): Hon pussar tummen.
Jag: Tror du att det är på riktigt eller på låtsas?
Elin: På riktigt.
Jag: Vad gör flickan?
Sara (4 år och 6 mån.): Dricker.
Jag: Tror du att det är på riktigt eller på låtsas?
Sara: På låtsas.
Dessa två exempel är tagna från min forskning där jag frågade barn i olika åldrar, som fick se en och samma videosekvens, vad de hade sett. Elin såg någon som pussade tummen och det uppfattade hon som en handling på riktigt, alltså inte ett inslag i en låtsaslek. Sara såg någon som drack och hon utgick ifrån att handlingen var på låtsas och del av en låtsaslek. Med tanke på att flickorna har sett exakt samma videosekvens kan man undra hur det är möjligt att de uppfattar händelsen så olika. Skälet till de olika svaren beror dels på vad som utspelade sig i videosekvensen och dels på vilken ålder barnen är i, eller kanske snarare vilken kognitiv utvecklingsnivå de har uppnått.
I videosekvensen syns ett barn på 6 år som för en kupad hand mot munnen. Barnet har för avsikt att utföra en handling där hon dricker på låtsas utan något fysiskt objekt att dricka ur. Barnet föreställer sig därför att hon har ett glas och hon utför handlingen som om hon har ett glas i handen. Det får till följd att det ser ut som att hon för tummen till underläppen och sedan drar undan handen.
I min studie var det vanligt att barnen som var tre år eller yngre svarade att flickan gjorde något som de faktiskt kunde se, som att flickan pussade tummen. Det hände också att de härmade handlingen och svarade att ”flickan gjorde så här”. De som var äldre än tre år svarade typiskt att flickan drack trots att de inte kunde se något glas. Dessa skillnader tyder troligtvis på en skillnad i barnens kognition. De äldre barnen kan föreställa sig det som inte syns för att fullborda handlingen. De yngre barnen kan inte föreställa sig något glas och uppfattar därför handlingen på ett helt annat sätt.
Denna typ av studie illustrerar en av de kognitiva inslag som ingår i en låtsaslek. Låtsaslek kan vara avancerad och de som inte kan föreställa sig vad som sker i leken har svårt att följa med och själv bidra. Att ta till föreställda objekt är exempel på hur barn i leken löser enkla problem. De vill utföra en viss handling, att ringa till en kompis, men har inte det objekt som behövs, d.v.s. en telefon. Om det inte finns något som liknar en telefon kan de lösa situationen genom att t.ex. ta en avlång träkloss eller att helt enkelt föreställa sig en telefon. Utan någonting i handen för de den till örat och börjar prata. För fyra- och femåringar är förekomsten av föreställda objekt ett tydligt tecken på att det som pågår är på låtsas. Förmodligen beror det på att det nästan bara är i låtsaslekar som föreställda objekt används. Vidare beror det också på att barnen i denna ålder har lätt för att lägga till det som saknas, eller med andra ord, att projicera ett visualiserat objekt i det ställe där de uppfattar att ett objekt borde vara. Treåringar har oftast inte den förmågan.
Lektillståndet och problemlösning
Det handlar inte bara om att kunna föreställa sig fiktiva ting. I låtsasleken är barnet i ett visst lektillstånd som gör barnet kognitivt öppet för nya möjligheter. Om det uppstår problem i leken är det i regel enkelt för barn att lösa dem. Utanför leken har de inte alltid så lätt för problemlösning. Många observationer har tytt på detta så en forskargrupp bestämde sig för att utföra en studie som kunde bekräfta om barn verkligen har en öppenhet för lösningar på problem när de är i lektillståndet jämfört med om de inte är i ett lektillstånd. I studien blev en stor grupp barn indelade i två grupper. En grupp fick leka med leksaker i en halvtimme och direkt därefter, troligtvis fortfarande i ett lektillstånd, skulle de lösa några kluriga problem. Den andra gruppen av barn fick inte leka alls utan blev direkt uppmanade att lösa samma problem.
Barnen i gruppen som hade fått leka löste många fler problem och ofta på ett bättre sätt än barnen i gruppen som inte fått leka. Forskarna drar efter detta slutsatsen att barn är i ett speciellt kognitivt tillstånd när de leker som gör det möjligt att hitta alternativa vägar för att uppnå ett mål även när uppnåendet av detta mål innebär att ett eller flera problem behöver lösas.
Inom psykologi studeras ofta problemlösning som en kognitiv aktivitet inom en individ. De utför experiment där individer enskilt får lösa problem. Inom socialpsykologi studerar de snarare hur problem blir lösta i grupper av individer. Även om det senare fallet inkluderar interaktion så exkluderar det inte att något sker i de enskilda individerna. Det väsentliga är att problem kan lösas av flera individer och då ofta genom samarbete. I följande exempel, med inslag av samarbete, verkar det som att barnen går in i ett lektillstånd redan innan deras huvudlek har påbörjats.
Det har regnat när barnen kommer ut ifrån förskolebyggnaden. De blir alla upprymda och vill leka någon vattenlek. Dessvärre har det bara regnat lite så vattenpölarna är ganska små. Eftersom de omedelbart är inställda på att leka vattenlek men ingen pöl är tillräckligt stor får de ett problem. Problemet blir löst genom att ett av barnen föreslår att de ska samla vatten från flera pölar och flytta det till en pöl som därmed kan bli större. Alla springer till leksaksboden och hämtar spann och spade. Med spadarna skopar de upp vatten i hinkarna och när hinkarna är någorlunda fulla tar de med dessa till vattenpölen som de har bestämt sig för att fylla på. På detta vis får de ganska snabbt en stor pöl att leka i. När de tycker att den stora pölen är stor nog hämtar de andra leksaker som de kan plaska med i pölen.
Även om ett barn i exemplet kläcker idén hur de ska kunna göra en vattenpöl större är det samarbetet från alla inblandade barn som förverkligar lösningen. Någonstans hägrar också tanken på att de tillsammans ska få leka vattenlek i den stora pölen. I detta tämligen enkla exempel, som är en observation ifrån en svensk förskola och som säkert har förekommit på många andra förskolor, kan man härleda flera andra kognitiva förmågor än just att lösa problem. Det första är relaterat till inledningsexemplet. Barnen kunde föreställa sig en lek där de hade betydligt mer vatten i pölen än som faktiskt var fallet. De utgick inte ifrån vad de såg utan ifrån vad de kunde uppnå. Det var den stora föreställda pölen som var målet men problemet var att de inte hade någon stor pöl.
Nästa steg var att räkna ut att en pöl kan bli större om man tar vatten ifrån andra pölar. De laborerar mentalt med volymer på ett sätt som barn i fyra- och femårsåldern inte alltid förväntas göra. Om man tar från en plats kan det bli mer på en annan plats. Återigen får de föreställa sig något som inte är fallet för att över huvud taget ta steget att prova. Barnen tror att den ena pölen blir större om de tar vatten ifrån andra pölar. Det är motivationen till att utföra handlingarna. I exemplet med vattenpölen och vattenleken får vi bara en glimt av lekens början. Den fortsätter med många andra inslag av kognition som kan väntas i en låtsaslek. Exemplet har ändå illustrerat att barn i leksituationer kan lära en hel del. De får till exempel möjlighet att lära sig lösa problem, att samarbeta, att laborera både mentalt och fysiskt med volymer av vatten.
Vad innebär låtsaslek?
Ibland blir försök till problemlösning i leken inte lyckat för alla inblandade parter. Tre barn leker familj. Catrin (2 år och 6 mån.) som är yngst är mamma. Adam (3 år och 1 mån.) är barn och Ossian (3 år och 5 mån.) är pappa. Det är vinter så barnen leker utomhus med snö. Den korta sekvens som följer är en del i en lång lek. Catrin har lagat mat, potatismos och fiskpinnar enligt Adam, som består av snö i en plasthink. Under tiden har Ossian samlat snö i en annan hink. Han ställer sig vid bordet i familjens ”hem”.
”Jag ska baka tårta” säger Ossian.
Han börjar med att platta till snön. Helt plötsligt sopar han bort snön från bordet med handen.
”Den blev dålig” säger han.
Ossian tittar på Catrins hink som står på bordet full med snö. Catrin registrerar hans blick.
”Den är inte gammal” säger hon och skakar på huvudet.
Ossian ser ut att fundera skarpt.
”Jag vet!”, utropar han som om han har fått en idé, ”vi låtsas att den är gammal”.
”Ja, det gör vi” svarar Catrin glatt och ler med hela ansiktet.
Ossian tar Catrins hink och skopar över snön till sin hink. Catrin ser något snopen
När han har tagit all snö i Catrins hink vänder han upp och ned på sin hink över bordet. Han plattar till snön med spaden. När han är klar ser han nöjd ut.
Ossian blir till en början inte nöjd med sin tårta så han ser sig om efter en lösning på sitt problem. Han behöver snö men verkar dra sig för att gå ut och samla ny snö. Då blir Catrins hink med snö en enkel lösning. Eftersom Catrin uppfattar vad Ossian är ute efter protesterar hon på sitt sätt, de har ännu inte ätit hennes mat, men det är då han kommer på ytterligare en lösning. Det är svårt att säga om han faktiskt är slug eller om han har enbart goda avsikter. Catrin är nämligen för ung för att ha en god förståelse om vad begreppet låtsas står för. Hon verkar tro att det likt begreppet lek står för något roligt. För Ossian betyder låtsas mer än så. Det betyder bl.a. att ting som först föreställer en sak i leken kan komma att föreställa en annan sak. Den snö som först föreställde mat blev för Ossian istället en tårta.
Om Catrin hade varit äldre hade hon kanske blivit mer upprörd och situationen hade utmynnat i en konflikt. Oenighet och konflikt i leken är ganska vanligt men vi vuxna märker inte så ofta av det av den enkla anledningen att de själva löser oenigheter i de flesta fall. Det är värt att poängtera att låtsaslek inte innebär att fantasin får flöda i alla riktningar. För det mesta håller sig barnen till verkigheten och låter bara några enstaka inslag förvandlas. När de upplever att något går för långt säger de ifrån.
I ett fall lekte två pojkar rymdraket. De reste till månen, till mars och därefter tillbaka till jorden. En av pojkarna kommer då på förslaget att de ska ta raketen för att åka och handla. Den andre pojken har en helt annan uppfattning om vad man använder rymdraketer till. Med rymdraketer åker man långa sträckor. Oenigheten leder till en kompromiss. De reser till Afrika. Det är långt nog. Barn lär sig i situationer som denna vad som är troligt utifrån de kunskaper de har och de lär sig att förhandla.
Låtsaslek handlar alltså om att barn kan föreställa sig sådant som inte stämmer med verkligheten och de kan dessutom dela dessa föreställningar med varandra, vilket i sig är ett stort steg. Samtidigt handlar låtsaslek om sådant som barn känner till. Stommen i leken är händelser som de har kunskaper om och som de vill laborera lite med. Merparten är välkända inslag som t.ex. är hämtade ifrån familjen, sjukhuset, förskolan, skolan och affären. Det är när de ska ta nästa steg i leken, så att leken kommer framåt, som de ibland behöver lägga till föreställda inslag som att ett ting förvandlas till ett annat eller att fiktiva objekt används.
Känslorna är med
Barn som låtsasleker är i grunden glada. Att vara i en positiv sinnesstämning visar sig även ha kognitiva konsekvenser. Hjärnforskare har en del att bidra för en djupare förståelse. Det verkar som att hjärnan vid en positiv sinnestämning frigör ämnen som förenklar en vidgad kognition, d.v.s. en öppenhet inför det ovanliga och oväntade, och en lätthet att lära. När människan är glad har hon lättare att förstå, se sammanhang och nya lösningar, och minns även en hel del av det som hon lär sig. Detta hänger sannolikt samman med den förbättrade problemlösningsförmågan. I mindre positiva känslotillstånd råder för det mesta motsatsen, svårigheter att förstå och ett begränsat minne.
När man pratar om känslor i samband med lek är det många som tänker sig att barn hanterar svåra och otäcka känslor i leken. Tankar som dessa kommer sannolikt ifrån en Freudiansk syn på lek. Det är rimligtvis inte de svåra känslorna som barnen bearbetar i leken utan händelserna som i tidigare situationer förknippas med svåra känslor. En händelse som har gjort ett barn mycket rädd kan leda till att barnet återskapar händelsen i leken men nu utan att den verkligen är skrämmande. Eftersom barnet i leken känner sig trygg och i en någorlunda positiv sinnesstämning är det möjligt att närma sig och återuppleva det som är otäckt, och på det viset lära om. Att vara rädd och återuppleva en skrämmande händelse är föga konstruktivt. Man måste känna sig trygg för att kunna bearbeta det som är svårt. Alltså är det inte så troligt att barn leker lekar som gör dem rädda och ledsna. Det fina med leken är just att de kan dra sig ur och avbryta när de upplever att det blir för känsligt.
Leken är troligtvis också, utöver allt annat som den kan erbjuda, ett sätt att lära sig mer om sina egna och andras känslor. Följande exempel kan illustrera detta:
Sakarias (5 år och 5 mån.) leker med Johannes (5 år och 9 mån.) i en soffa. De låtsas att golvet är vatten och att soffan är en båt. Sakarias är ett vattenmonster som tar sig upp på båten där Johannes skräckslagen kurrar ihop sig. ”Monstret” klättar morrande upp på ”båten” och ställer sig över Johannes. Sakarias gör hotfulla ljud med munnen. Hans ansikte i övrigt är avslappnat och ögonen ler. Samtidigt som Sakarias gör hotfulla ljud gör han kloliknande rörelser med händerna. Han ser ut som att han ska överfalla Johannes när som helst. Johannes kryper ihop ännu mer och ger ifrån sig rädda små pipljud. Samtidigt ler han återkommande. Sakarias ansikte är bara några centimeter ifrån Johannes ansikte. När Sakarias har vrålat en stund bryter de tvärt båda två och säger att de ska byta. Johannes går ner på golvet och lägger sig under soffan. Sakarias ligger på soffan och väntar. Johannes kommer upp på soffan med morrande och vrålande ljud. Han gör griprörelser med händerna. Sakarias kryper ihop. Johannes försöker vara så hotfull som möjligt och Sakarias försöker vara så rädd som möjligt.
Pojkarna är i grunden glada men de experimenterar ändå med andra känslouttryck. De visar med kroppen att de försöker uttrycka andra känslor samtidigt som man kan se att de är glada. Situationen blir lite skrämmande men mest rolig. På detta sätt kan barnen i leken lära sig hur känslouttryck ser ut och hur det känns i den egna kroppen när någon ser skrämmande ut, fast det egentligen inte är skrämmande.
Barn lär i leken
I alla ovanstående exempel kan man se att leken är kognitivt och emotionellt komplex. Låtsasleken kräver mycket av deltagarna vilket gör det svårt för de yngsta barnen att delta fullt ut. Att förstå vad det innebär att låtsas är något som successivt växer i fråga om vad man kan göra och förväntas göra i leken. Barn stöter på hinder som de försöker lösa, de hamnar i konflikter som de också försöker lösa och de undersöker sina känslor och relationer. Här finns många möjligheter till lärande. Många av exemplen handlar om att lära sig lösa problem men det handlar även om att förhålla sig till de kunskaper man har och att sätta upp mål som är möjliga att nå. Dessa mål är framtida tillstånd. Det kräver att barnen kan föreställa sig hur något kan vara bortanför hur det för närvarande är. Att lära sig handlar ju i första hand inte om vad man redan känner till utan att tillägna sig sådant som är nytt. Att sträva mot nya mål och se att de går att nå är ett värdefullt sätt att lära, vilket barn spontant gör i leken.
Andra inlägg
- Fördelar med riskfylld lek
- Utvecklingar av äldre teorier? - En dagsaktuell syn på lek
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
