Brian Sutton-Smith - En av de främsta lekforskarna någonsin

Brian Sutton-Smith gjorde sig känd för att ha en mångvetenskaplig och tvärvetenskaplig syn på lek. För honom fanns det inte bara ett sätt att se på lek utan det var nödvändigt att ha flera synsätt. Detta framkommer i hans senaste bok som heter The Ambiguity of Play, från 1997, där han presenterar sju olika synsätt. Han menade att han själv stod för två av dessa synsätt men i hans senare gärning i livet lade han till ett tredje synsätt som var mer omfattande än de föregående.

Det som gjorde Brian Sutton-Smith en av de största någonsin inom lekforskning var hans ihärdiga studier om lek från det att han var tonåring till sin död. Sutton-Smith föddes 1924 och dog 2015. Den sista längre text han hann att färdigställa beskriver hans livslånga engagemang för lek och hur han i slutskedet formade en tredje teori om lek.

Hans första teori handlar om leken som en livskraft. Leken är en kraft som triumferar över det vanliga, över tristessen och över eländen. Den får oss att må bra i största allmänhet trots att allt i livet inte är bra. Detta tar sig uttryck genom att barn (men även vuxna) bryter mot det ”normala” i leken, gör narr av vuxna eller auktoriteter och lever på gränsen till det vilda/våldsamma. Sutton-Smith har uttryckt detta ungefär såhär: snälla barn tillåts vara tämligen horribla så länge de leker. Det kommer sig av att han beskrev sin egen barndoms lekar som opportuna och vilda. När hans mamma fick läsa dessa beskrivningar undrade hon var den snälla pojken som hon kände fanns i dessa beskrivningar. I hennes ögon var han sällan en normbrytare men i leken var det helt centralt för Brian att göra uppror.

I hans andra teori understryker Sutton-Smith hur leken är kulturrelativ. Leken kan ses som autonom, d.v.s. oberoende från kulturen, och heteronom, d.v.s. beroende och påverkad av kulturen. Att leken är beroende av kulturen beror på att vuxna socialiserar in barnen i den kultur där barnen växer upp. Här ser det olika ut från en kultur till en annan hur barn kommer att leka och vad de kommer att leka. Det går dock inte att enbart se leken som en efterapning av kulturella uttryck. Samtidigt kan man i många fall inte förstå leken om man inte ser den som en del av sitt kulturella sammanhang. Barn vill också i sin lek agera självständigt från kulturen. Kanske inte så självständigt som de tror men ändå med ett avståndstagande där de känner att de har kontroll över lekens innehåll och uttryck.

Det sägs att Sutton-Smith påbörjade eller eventuellt skrev klart en bok med titeln Play as Emotional Survival där han skulle lägga fram sin tredje teori om lek. Han kallade denna teori ”Play as a Coevolutionary Multiplex of Functions”. Skälet till denna tredje teori är, enligt honom själv, att de två tidigare teorierna inte fångade all sorts lek och då ska man veta att Sutton-Smith har en bred syn på lek som involverar både vuxnas och barns lekaktiviteter.

Han beskriver sin tredje teori i termer av fem lager av anpassning.

1. Att människor och andra däggdjur leker beror på en genetisk variation där leken ger individen och arten överlevnadsfördelar.
2. Våra sätt att hantera situationer vi finner oss vara i kan antingen vara reflexmässiga eller reflekterande. En reflex får oss att agera omedelbart medan en reflektion får oss att tänka innan vi agerar. Båda dessa alternativ finns tillgängliga men det händer att inget av dem är optimala. Där kommer leken in som ett tredje alternativ. Eftersom leken inte utsätter oss för omedelbar fara kan vi testa både reflexer och reflektion och dra lärdom av detta för senare situationer som är mer hotande.
3. Det pågår en kamp mellan primära emotioner som har sitt ursprung i amygdala och sekundära emotioner som har sitt säte i främre delen av hjärnan (prefrontala cortex). De primära känslorna är omedelbara medan de sekundära känslorna har en inverkan på vår sociala samvaro så att vi kan umgås så smidigt som möjligt med varandra. Leken möjliggör dels konflikten mellan dessa två typer av känslor och möjliggör dels en träning i att kontrollera våra emotionella uttryck i leken.
4. I leken använder deltagarna en rad uttryck eller utföranden. Genom att i det fjärde lagret fokusera på sitt utförande blir det sekundärt om man vinner eller förlorar i ett spel eller om man blir retad på lek. Genom att fokusera känner man sig istället mer kompetent i sitt utförande. Detta har beskrivits i flera andra teorier där barnet absorberas in i leken och har en hög grad av fokus.
5. Det femte lagret är ett kulturrelativt lager. Här ställs kulturella motsättningar emot varandra och skapar en spänning i leken som deltagarna behöver hantera. Ska man följa normen eller bryta med den? Ska man återge kulturella inslag eller modifiera dem? Ska man göra auktoriteter rättvisa i leken eller förlöjliga dem?

Oavsett om detta är ett korrekt sätt att fånga leken som fenomen eller om det finns en rad felaktigheter som kommer att uppdagas med tiden är det ett tilltalande angreppssätt eftersom många lekforskare är väl medvetna om lekens komplexitet som inte kan göras rättvisa ur ett perspektiv. Människan är en genetisk sammansättning som lämnar ett relativt stort utrymme åt leken. Människan är både en reflexmässig varelse och en reflekterande varelse som behöver träna på att hantera dessa sidor som ibland är i direkt motsättning.

Människan är en kännande och social varelse som behöver sina känslor för att hantera fara samtidigt som känslorna är en central komponent i vårt sociala liv. Dessa två sidor är inte alltid kompatibla men kan hanteras och regleras genom lek. Människan är en agerande varelse som i sitt sociala sammanhang lär sig att agera enligt förväntningar som kan övas i leken. Samtidigt har vi en rik inre upplevelse som när den är positiv ger oss en känsla av välmående och kompetens. Leken triggar detta samtidigt som det erbjuder ett positivt utfall som får oss att må bra. Slutligen är människan en kulturell varelse där kulturen både stimulerar och reglerar leken samt ger leken ett tolkningsunderlag.

Brian Sutton-Smith var en lekens förkämpe under hela sitt vuxna liv. Han fick många gånger utstå hån och protester mot sin syn på lek och sitt engagemang. När han som ung lärare i Nya Zeeland skrev tre korta barnböcker om barns lek protesterade lärare, rektorer och politiker mot hans omoraliska beskrivning av hur barn leker. Det omoraliska låg i att han beskrev hur barn var våldsamma och hånade vuxna i leken. Som en sann forskare beskrev han snarare hur leken tog sig uttryck än att moralisera kring lekens innehåll. Han borde enligt vissa ha moraliserat eller helt avstått ifrån att dela med sig av dessa beskrivningar. Det är en liknande kritik som Astrid Lindgren fick när Pippi Långstrump gjorde revolt mot vuxenvärden på ett lekfullt sätt och när Emil i Lönneberga utövade sina hyss så som barn gör.

Jag vill med denna text hylla Brian Sutton-Smith som en av de främsta lekforskarna någonsin. Han har vågat och kunnat visa oss andra sidor av leken.

Väcker Sutton-Smiths syn på lek några särskilda tankar och känslor hos dig?

 

---

Andra inlägg

• Fördelar med riskfylld lek
• Utvecklingar av äldre teorier? - En dagsaktuell syn på lek
• Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
• Lek och berättelse
• Nya hjältar, nya lekar
• Lek i kristider
• Utflykt med barngruppen
• Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
• Gott Nytt År
• Likheter mellan att låtsas och att ljuga