Låtsaslekens mysterier - som om och tänk om
Jag fortsätter att fascineras över låtsasleken som fenomen. Det är en aspekt som jag har stött på både i litteraturen och i mina observationer och det är låtsaslekens två sidor. Man definierar ofta låtsaslek med ett som-om-förhållande. Barn leker som om de är läkare och patient. De leker som om de är på ett sjukhus fast de är på en förskola. De leker som om de har riktiga verktyg fast det är träklossar och saker gjorda av papper. Som om är alltså låtsaslekens typiska drag. Det finns också en annan sida och den kallas tänk om. Tänk om vi var pirater!? Tänk om allt var gjort av godis!? Tänk om människor kunde flyga!? Ett tänk-om-förhållande är en mer hypotetisk sida av låtsasleken som är svårare att förstå sig på.
När barn kommer upp i sexårsåldern är det vanligare att de improviserar mer i leken. De tvära kasten blir allt vanligare. Innan dess försöker barnen att förhålla sig till leken på ett sätt som går i linje med hur världen är. När de känner sig redo att släppa på ramarna kan de sväva iväg. Även om det finns en ömsesidig acceptans för avvikelser med ökad ålder behöver de förslag som barn kommer med vara begripliga nog för lekkamraterna att respondera. Om ett barn säger något som är helt obegripligt vet de andra barnen inte hur de ska agera för att föra leken framåt. De kan då välja att ignorera vad som sades eller gjordes, eller ifrågasätta det. När det senare sker måste barnet som föreslog något märkligt förtydliga sig eller så kan hen retirera i det alltid så gångbara svaret: men det är ju bara på låtsas. Då kan repliken komma: ja men vi leker inte så.
När jag på en förskola observerade de mer lekvana sexåringarna kunde jag stöta på fall av tänk om. När de passerar gränserna för hur den här världen fungerar behöver de fortfarande ha något att hålla fast i. Om människor kan flyga måste de ha möjlighet att styra sin flygning så att de inte driver iväg som en heliumballong. Jag har lyssnat på barn som dividerar om hur man kan flyga. Själv har jag funderat mycket på hur stålmannen gör när han ska flyga. Han verkar ju inte göra något särskilt med kroppen för att kontrollerar flygningen. Att sträcka fram en arm löser ju inte riktigt hur man t.ex. ändrar riktning. Har han i själva verket förmågan att med tanken förändra tillståndet på något sätt? Riktigt så tänkte inte sexåringarna men de behövde resonera igenom hur saker beter sig om de kan flyga.
Detta påminner mig om hur två filosofer beskriver att de närmar sig filosofiska grundfrågor med unga skolbarn. De ställde frågan hur det skulle vara om allt var gjort av ketchup. Så småningom kommer någon på att då skulle även vi vara gjorda av ketchup. Kan man tänka och prata då, om man är gjord av ketchup? Denna typ av frågor är nära besläktade med låtsaslekens tänk-om-natur. Barn filosoferar om varat när de leker på låtsas. Inte i all lek men det förekommer i viss lek.
Om man som vuxen inte spenderat så mycket tid åt att fundera på hur komplex leken kan vara finns det anledning att göra det. Barn som leker mycket låtsaslek och har kommit upp i skolåldern berör många av livets stora frågor i sin lek. Det är ofta många gånger mer avancerat än de grundläggande ämneskunskaper som barn lär sig under första och andra året i skolan. Vi får aldrig underskatta leken.
Har du något intressant exempel från barns tänk-om-lek?
Andra inlägg
- Fördelar med riskfylld lek
- Utvecklingar av äldre teorier? - En dagsaktuell syn på lek
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
