Demokratisk lek - vad innebär det?
I en nylig artikel i International Journal of Play redogör Laura Camas Garrido för vad hon upplever som det dominerande synsättet på lek och gör gällande att det finns ett alternativt sätt att se på lek. Hon kallar det democratia ludens eller något i stil med demokratisk lek. Det dominerande sättet att se på lek tar, enligt Camas Garrido, sin utgångspunkt i psykologi och ser leken som instrumentell. Demokratisk lek, å andra sidan, tar sin utgångspunkt i social vetenskap.
Även om jag ifrågasätter hennes beskrivning av samtiden, artikel är publicerad hösten 2018, vill jag gärna presentera vad demokratisk lek enligt Camos Garrido innebär.
En första utångspunkt är att lek allt mer har kommit att bli en metod för lärande. I artikeln kallas det lekbaserat lärande. Leken saknar enligt detta synsätt ett värde i sig utan är en metod eller en väg till lärande. För att lekbaserat lärande ska komma till stånd behövs en vuxen som styr upp och strukturerar leken. Precis som annan didaktisk planering finns det ett syfte och ett mål med aktiviteten. Leken väljs som ett sätt att uppnå detta syfte och mål. I denna mening kan man hålla med Camos Garrido att leken får en instrumentell funktion.
Det alternativa synsättet heter barns lek, i kontrast till lekbaserat lärande, därför att det baseras i barns eget initiativ och att leken har ett värde i sig. Barn startar och äger leken och har inget särskilt mål som ska uppnås med den specifika leken. De vuxnas huvudsakliga roll för barns lek är att skapa utrymme och tid för lek.
Ur ett svenskt perspektiv där vi har skapat utrymmen för lek i förskolor, skolor, fritidshem, i hemmen och på lekplatser och parker under en lång tid kan innehållet så här långt verka överflödigt. Vi har också en tradition att skapa tid för lek, i förskolor och fritidshem i första hand men även i skolor. Varför behöver vi då prata om barns lek och om demokratisk lek?
Laura Camos Garrido har några poänger som är relevanta även i Sverige.
- Barn tar till sig grunden för det sociala samspelet och kulturen genom den egna leken. Här i ligger ett frö för demokratisk skolning.
- Barns lek innehåller lika mycket lärande, om inte mer, som lekbaserat lärandet. Om målet är att barn ska lära lär de minst lika mycket när de själva får styra sin lek.
- Den vuxnas roll är lika viktig för lekbaserat lärande som för barns lek. I det första fallet tar den vuxna en aktiv roll medan den vuxna tar en något passiv roll i barns lek. Att skapa utrymme för lek är inte alltid helt passivt beroende på vad som behövs för att barns lek ska komma igång.
- Den vuxnas roll i lekbaserat lärande är att leda barnen mot aktivitetens mål. Den vuxnas roll i barns lek är att guida barnen i deras handlingar och samspel. Camos Garrido menar att den vuxna i barns lek främst ska spegla barnen och förhålla sig neutral. Det senare betyder ungefär att den vuxna inte ska styra leken i någon särskild riktning utan hjälpa till när leken riskerar att spåra ur.
- Demokrati, för Laura Camos Garrido, är när varje individ kan utveckla sin personlighet och identitet under fria förhållanden i samspel med andra. Detta görs bäst i barns lek snarare än i lekbaserat lärande eller i vuxenledd lek. Demokrati handlar alltså här mer om frihet än om att gemensamt fatta beslut eller uppnå ömsesidig respekt. Det handlar om att barnet ska få bestämma snarare än att en vuxen bestämmer över barnet. Man skulle kunna kalla det inflytande på gräsrotsnivå. Inflytandet kommer underifrån.
Slutsatsen man kan få med sig av Camos Garridos artikel är att både lekbaserat lärande och barns lek behövs för att barn ska lära sig det de behöver för att bli en del av den kultur de växer upp i. Hon försöker med andra ord inte vara så radikal att hon vill byta ut lek som metod mot lek som egenvärde. Det hon vill uppnå är att hindra lek från att bli ett medel för något annat enbart. Vissa saker lär sig barn bättre eller på ett mer självklart sätt genom sin egen lek.
Det jag tar vidare från denna artikel är att det finns ett grundläggande men outtalat antagande i denna diskussion: Barn lär i lek. Om man inte tror det försöker man varken förespråka lekbaserat lärande eller argumentera för att barn lär sig i den egna leken. Om man inte tror att barn lär i lek finns det ingen anledning att utveckla lekaktiviteter som metod för lärande. Därmed har man redan argumenterat för att lek i sig är potentiellt lärande.
Nästa viktiga ställningstagande är på vems villkor och i vems intresse lärandet i lek sker. Camos Garrido är inne på det. Jag tänker så här:
- Undervisning handlar om att barn ska få tillgång till viss kunskap. Om denna kunskap kan tillgodogöras genom lek ligger det i både utbildningssystemet, lärarens och barnens intresse. Den vuxnas roll är att skapa de bästa förutsättningarna för lärande.
- Lek initierad av barnen själva är barnens aktivitet. Denna aktivitet sker på barnens villkor och i barnens intresse. Den vuxnas roll här är att skapa de bästa förutsättningarna för lek. Det kan dels innebära att skapa rum och tid för lek och dels att hindra leken från att spåra ur.
Vad är demokratisk lek för dig?
I vems intresse och på vilka villkor sker lek?
Andra inlägg
- Fördelar med riskfylld lek
- Utvecklingar av äldre teorier? - En dagsaktuell syn på lek
- Varför finns det ingen teori om lekens multimodalitet?
- Lek och berättelse
- Nya hjältar, nya lekar
- Lek i kristider
- Utflykt med barngruppen
- Barns lek, inlevelse och utforskande av känslouttryck
- Gott Nytt År
- Likheter mellan att låtsas och att ljuga
